Ryska reportrar lever farligt

Trycket på oberoende journalister i Ryssland har ökat under Putins styre. Forskaren och journalisten Oleg Panfilov berättar om hoten som blir allt öppnare och kollegorna som flyr utomlands. I höst är det val och det lär inte göra situationen lättare.

Pressfriheten inskränks, 2007
* 58 journalister och 10 medieassistenter har mördats.
* 128 journalister och 6 medieassistenter har fängslats.
* 65 cyberdissidenter har fängslats.
* Källa: Reportrar utan gränser

Garri Kasparov
* Ledare för demokratirörelsen Ett annat Ryssland, före detta schackvärldsmästare.
Eduard Limonov
* Nationalbolsjevik, före detta dissident och undergroundförfattare.

I slutet av juni i år genomförde New Yorkbaserade Committee to Protect Journalists (CPJ) en hearing i USA:s kongress. Två ryska journalister deltog: Fatima Tlisova, från Kabardino-Balkarien, och Jurij Bagrov, som är Radio Libertys korrespondent i norra Kaukasus. De anförde många exempel på myndigheternas förföljelser av journalister i norra Kaukasus – ett område där journalisternas arbetssituation är extremt svår.
Deras framträdande framkallade en kraftig våg av antiamerikanism i den statliga ryska pressen. De ryska makthavarna var missnöjda med att hearingen sammanföll med Putins besök i USA. Dessutom väckte CPJ:s pressrelease irritation – eftersom ordet “asyl” förekom. Journalisterna hade rest till USA för att studera, inte för att söka asyl! betonade de ryska tidningarna.
Den statliga propagandan i Ryssland liknar ett bortskämt barn, som först slår sönder en kopp och sedan blir förolämpat när föräldrarna blir arga. Men att övertyga Rysslands befolkning om att ett framgångsrikt demokratibygge är möjligt under Putin blir nu allt svårare. Hearingen i USA:s kongress uppmärksammade säkerhetssituationen för de journalister som inte vill arbeta som propagandister för staten.
Det framkom att under de senaste sju åren – det vill säga under den tid som Putin suttit vid makten – har fjorton journalister lämnat Rysslan Flera av dem har fått asyl – i Tyskland, Storbritannien, Frankrike och till och med i Ukraina. Men då handlar det bara om journalister som offentligt framlagt bevis för att de utsatts för påtryckningar, rättsliga åtgärder och hot. Jag förutsätter att de journalister som lämnat Ryssland i själva verket är betydligt fler. Några av dem har bytt yrke, andra har fått jobb på de ryskspråkiga tidningar och radiostationer som under senare år grundats i så gott som varje europeisk huvudstad. Därför är det svårt att beräkna hur många som i själva verket flytt. Men några fall har väckt uppmärksamhet.
Jelena Tregubova, författare till den politiska succéboken En Kremlgrävares fantastiska äventyr, har gett sig av till London. I boken berättar Tregubova om de Kremltrogna journalisternas liv och leverne, och om de hemligheter som florerar i maktens korridorer. I samband med publiceringen utsattes hon för ett attentat: En bomb exploderade utanför dörren till hennes lägenhet i februari 2004. Tregubova klarade sig oskadd, men uppfattade explosionen som en varning.
Manana Aslamazian skapade 1991 Internews – en organisation som har fortbildat flera tusen ryska journalister vid statliga och oberoende tv-bolag. Organisationens rykte var oförvitligt och Manana Aslamazian brukade kallas “den oberoende ryska televisionens moder”. Internews blev en viktig skola för många journalister, och därmed också farlig för makten.
I våras anklagades Manana Aslamazian för att ha infört ett för stort belopp kontanter till Ryssland. Summan översteg emellertid bara de fastställda normerna med några tiotal dollar. Sådant händer ofta på flygplatserna i Moskva, men på några dagar kom denna ringa förseelse att förvandlas till ett brottmål, och två veckor senare kom poliser till Internews kontor och konfiskerade servern och hela bokföringen. Så krossades en av de stora oberoende organisationerna i Ryssland.
Det förefaller nu som om makthavarnas hot mot de forsknings- och utbildningsinstitutioner som finansieras av västerländska fonder kommer att sättas i verket. Manana Aslamazian drar sig idag till minnes sitt möte med Putin sommaren 2002, då han öppet började hota organisationen. Vid ett möte med ledare för oberoende organisationer frågade Putin Manana Aslamazian om finansieringen av Internews. Hon svarade: “Det enda jag har är vad de utländska fonderna skänker”. Putin svarade då: “Det är inte välgörenhet! Det är en fortsättning av den utländska inblandningen i våra inre angelägenheter.”
Historien med Internews inträffade samtidigt med ett antal offentliga protestaktioner från oppositionella partier och rörelser. Garri Kasparov och Eduard Limonov uppmanade sina anhängare att gå ut på gatorna och protestera mot Putins politik. Milisen gick till hård motattack i Sankt Petersburg, Moskva, Nizjnij Novgorod och Samara. Ett sextiotal journalister som deltog i mötena greps och misshandlades. Bland dem som råkade mest illa ut var den japanska journalisten Naoi Sugio från tidningen Mainichi, och Schtefan Schtukhlic, korrespondent för det tyska tevebolaget ARD. De blev skoningslöst misshandlade av medarbetare från Omon, det militära specialförband som har till uppgift att skingra demonstrationer och genomföra specialoperationer. Omon har tränats i Tjetjenien, där de bland annat sysslat med rensningsaktioner.
Medan Tysklands förbundskansler Angela Merkel samtalade med Putin i Samara, vid toppmötet mellan EU och Ryssland, blev journalisten Boris Reitschuster från den tyska tidningen Focus gripen några mil därifrån. Enda anklagelsepunkt var att han skulle ha befunnit sig intill en av oppositionsrörelsens aktivister.
Förföljelser av journalister har nu blivit så vanliga och utförs med en sådan manisk ihärdighet att det hela ger intryck av hysteri. Det finns ett antal orsaker. En är Aleksandr Litvinenkos egendomliga död och det faktum att några liberala ryska tidningar publicerade kommentarer till händelsen där man antydde att de ryska säkerhetstjänsterna kunde vara delaktiga i brottet. En annan orsak till missnöje blev händelserna i Estland. Den statliga propagandan försökte framställa dessa båda händelser såsom antiryska, uttänkta och utförda av Rysslands fiender.
Om ett halvår blir det val till statsduman, och därför bemödar sig makthavarna om att ta kontroll över hela medieutrymmet, så att inte oppositionen ska få möjlighet att framträda i pressen. I samband med detta har tjänstemännen aktivt börjat undersöka den allmänna opinionens inställning till kontroll av internet. Och trots att detta tekniskt sett är omöjligt, sprider den statliga propagandan nu uppgifter om att just nätet är en spridare av extremism.
Ännu finns inte någon rysk lagstiftning som omfattar internet. Men hackers med dunkel hemvist attackerar systematiskt oppositionens och människorättsrörelsens sajter.
Myndigheternas skräck för internet är förklarlig: För fyra år sedan var nätet den viktigaste informationskällan för revolutionärerna i Ukraina, och Kreml fruktar att detta skall upprepas i Ryssland. I år har man på flera håll åtalat journalister som under nicknames uttryckt sina åsikter om lokala makthavares korrupta verksamhet på olika sajter. Och trots att nätet i juridisk mening inte är något massmedium i Ryssland har domare gått tjänstemännen till mötes och dömt de åtalade journalisterna för förtal.
Myndigheternas nästa steg för att kuva medierna var ett brev där det ryska journalistförbundet – en organisation med över hundra tusen medlemmar – uppmanades att lämna sina lokaler i centrala Moskva. Lokalerna har disponerats av förbundet sedan president Jeltsins tid. Dekretet om ständig nyttjanderätt undertecknades av honom. Brevet om att lokalerna måste utrymmas anlände omedelbart efter Jeltsins död.
Denna händelse kan sägas symbolisera två epoker – Jeltsins och Putins. Boris Jeltsin var välvillig mot journalister och hindrade inte utvecklingen av en fri journalistik. Han var uppenbarligen tacksam för att pressen stödde honom i samband med kuppförsöket 1991. Putin förintar nu allt det som med stor möda skapades under Jeltsin.
Det verkar som om Putin tror på en slutgiltig seger över journalisterna och den allmänna opinionen. Det är därför Omon går så hårdhänt fram mot varje försök att kritisera honom. Men de forna KGB-officerare som sitter i regeringen har uppenbarligen vissa problem: Under sovjettiden fick de lära sig hur man skulle kontrollera befolkningen, bekämpa oliktänkandet och stävja alla framträdanden av dem som var oeniga med makten. Men nu finns det så många nya möjligheter för det fria ordet: nätet, utlandsresor och välfungerande telefonförbindelser – så säkerhetsagenterna har blivit förvirrade och vet inte vad de skall göra. Detta kan vara en förklaring till de hårdföra metoderna att slå ner demonstrationer på och det hänsynslösa undertryckandet av den oberoende journalistiken.
I december blir det val till Statsduman. Då stundar ännu hårdare tider för de återstående oberoende journalisterna.