Den fria pressen satt på undantag

I dag är det ett halvår sedan den ryska journalisten Anna Politkovskaja mördades. Författaren och journalisten Oleg Panfilov skriver om ett Ryssland där yttrandefriheten alltmer sätts på undantag och där den fria pressen blir alltmer ofri.

De första dagarna efter mordet på Anna Politkovskaja ringde min telefon oavbrutet och dussintals människor – vänner, bekanta och okända – försökte formulera sin upprördhet. Många uppfattade mördarens pistolskott i centrala Moskva mitt på dagen lördagen 7 oktober inte bara som riktat mot den populära kvinnliga journalisten, utan också som ett eko av det som skett i Ryssland under de senaste sju åren – ett eko av bombningarna och artillerisalvorna i Tjetjenien, av bullret från fallande bostadshus i Moskva och av den dova torpedexplosionen ombord på ubåten Kursk.
Under de dagarna var jag mycket rädd för att de ryska journalisterna skulle bli skrämda och att detta skulle innebära en seger för de tjänstemän i president Putins omgivning som påbörjat sin kamp mot den oberoende journalistiken redan under sina första dagar i Kreml. Jag hade fel: många journalister skrev om Politkovskaja, trots att Putin försökte förringa henne genom att säga att hon “påverkat samhället i mycket ringa utsträckning”.
Fem månader senare inträffar ännu ett dödsfall. Nu är det Ivan Safronov, kolumnist i militära frågor vid tidningen Kommersant. Enligt den officiella versionen var det ett självmord. Men ingen av kollegorna och vännerna till den tidigare officeren vid rymdvapnet tror att denna levnadsglada man frivilligt skulle ha lämnat livet. Han föll ut genom fönstret i trappuppgången på femte våningen, trots att han bodde på tredje. Han hade precis kommit hem från affären med en kasse full av mat – ännu en liten detalj som får kollegerna att tvivla på den officiella versionen av hur händelsen gick till.
Antagligen kommer president Putin inom den närmaste tiden åter att meddela att alla villkor för press- och yttrandefrihet är uppfyllda i Ryssland. Och detta kommer att vara ännu en lögn. Vilket bekräftas av flera händelser under det senaste decenniet: Förutom mordet på Politkovskaja och Safronovs egendomliga död har vi den resultatlösa utredningen av mordet på Paul Khlebnikov – en amerikansk journalist som var chefredaktör för den ryska versionen av tidskriften Forbes och mördades med ett antal pistolskott i Moskva 9 juli 2004. Och frikännandet av de ryska arméofficerare som misstänkts för mordet på Dmitrij Cholodov – kolumnisten i militära frågor vid tidningen Moskovskij Komsomolets, som i oktober 1994 dödades vid en bombexplosion på tidningens redaktion. Och detta är bara de mest kända exemplen i en lång rad av liknande händelser.
Sedan 1994 har man regelmässigt misslyckats att klara upp sådana mord på journalister som har med deras yrkesutövning att göra. Bara i ett enda fall – mordet på chefredaktören för en tidning i Kalmuckien – resulterade mordutredningen i att en mördare dömdes. Men vem som var beställaren av detta brott har aldrig klarlagts.
Det finns en myt som inte bara sprids av ryska journalister och makthavare, utan också av internationella organisationer. Det är myten om press- och yttrandefrihet i Ryssland. Det enda som hänt på den fronten sedan president Gorbatjov tillkännagav att den sovjetiska ideologin skulle reformeras genom perestrojka och glasnost, är att det nu existerar ett antal lagar och att det sedan 1993 finns en artikel i den ryska konstitutionen (nummer 29), som proklamerar press- och yttrandefrihet och förbjuder censur. Men i själva verket upprätthåller makthavarna, såväl i Ryssland som i majoriteten av länderna i det forna Sovjetunionen, privilegiet att ha full kontroll över statliga massmedier som finansieras av statliga medel.
Ett försök att skapa självständiga massmedier gjordes under Boris Jeltsins presidenttid. Då grundades den hitintills enda oberoende radiostationen som sysslar med nyhetsförmedling: Echo Moskvy. Då skapades också den oberoende tv-kanalen NTV – som Putin förintade år 2001, när han inledde sitt krig mot de ryska oligarkerna.
De fem nationella tv-kanaler som numera dominerar nyhetsförmedlingen i Ryssland framstår som en besynnerlig samling av propagandamakare för staten. Den ryska televisionen fungerar inte som ett demokratiskt kontrollerat public service-organ, och medborgarna behöver följaktligen inte betala några licensavgifter. Dagens ryska nyhetsprogram skiljer sig föga från sovjettidens.
Sedan april 2006 genomför vår organisation, Centrum för journalistik i extrema situationer, en undersökning av alla tv-kanalernas nyhetsprogram, för att fastställa vilka politiker och aktivister i civilsamhället som får chans att framlägga sina åsikter. Resultatet är skrämmande: 93 procent av nyhetsutrymmet reserveras för president Putin, de två vice premiärministrarna Medvedev och Ivanov samt det regeringstrogna partiet Det enade Ryssland.
Mer än 90 procent av Rysslands befolkning hämtar sin information från tv-programmen, därför oroas inte Kreml speciellt mycket av den oberoende radiostationen Echo Moskvy eller av att det utges ett antal liberala tidningar med små upplagor, som nästan bara läses i Moskva. Den Kreml-trogna boulevardpressen sprids däremot i miljonupplagor.
Vad Kreml däremot börjat oroas av är det okontrollerbara internet. Oron framkallas av det faktum att internet under den orange revolutionen i Ukraina spelade en viktig roll som informationskälla för anhängarna till president Jusjtjenko. I Ryssland har det redan genomförts ett antal rättsprocesser mot besökare av diskussionssajter där det uttalas kritik mot regionala tjänstemän.
De ryska makthavarnas farhågor kan få juridiska följder. Tjänstemännen vill att de ryska sajterna skall registreras på samma sätt som massmedierna. I så fall skulle man kunna tillämpa strafflagens förtalsparagraf mot skaparna av internetsajter. Under de senaste sex åren har det varje år väckts mer än femtio åtal med stöd av denna paragraf, och sedan 2005 har sju journalister dömts till fängelsestraff av olika längd för vad de publicerat i pressen och på internet.
Journalistmorden har blivit ett sätt att befria sig från perestrojkans sista riddare – de som inte vill arbeta med självcensur och statlig propaganda. Möjligheten att skapa en modern kvalitetsjournalistik i Ryssland tog slut när Putin kom till makten. Och hans ord om “det fria ordet” och demokrati är bara KGB-officerens vanliga metod att lugna västvärlden.
Det är svårt att förutspå händelseutvecklingen under den närmaste tiden, men de kvarvarande journalisterna kommer att dras in i ett nytt propagandakrig, i samband
med valen till statsduman i december och
presidentvalen i mars nästa år. Kreml kommer knappast att vilja förändra den befästa strukturen för underordning av massmedierna.